pappa med barn

En fråga jag får minst lika ofta som "Var får du alltifrån?" är "SERAFIM, är det Holländskt eller?". Svaret är Njaeoo.

Den fryntlige herrn på bilden ovan är min farfar, Sören . Han började jobba inom tullmyndigheten på Runlanda i Göteborgs norra skärgård imitten av 1900-talet.

Ett villkor för att han skulle få jobbet var att han bytte efternamn. Det ansågs att det fanns för många som hette Karlsson inom tullen på den tiden.

I samma veva läste Johan äventyrsromanen "Batalj i SERAFIMS BRALLOR" av Verner Rydberg. I
I den figurerar en hjältefigur vid namn Mynther Serafimsson, en holländsk kvinnotjusare som var en hejare på ritt och fäktning.

Så Sören bytte namn till SERAFIM. Eftersom min släkt alltid har varit förtjust i prål och utanpåverk jublade alla! "Hura Hura"!

Det är historien bakom namnet. Ja, Holländskt är det ju onekligen men vi är bohusländska feskargobbar in i märgen.

Sören, min farfar (som jag aldrig träffade). Han hade en väldigt märklig fobi.

Han var nämligen livrädd för att bli hungrig.

Märk väl att han inte var mer intresserad av mat eller mer matglad än andra. Det var SKRÄCKEN för att bli HUNGRIG som var det centrala. Hungern var tvungen att pareras till varje pris.

Så när det t ex var dags för middag så lagade han först en liten för-middag på spritköket nere i sitt rum. Sen åt han själva middagen i stora köket tillsammans med mina föräldrar. Efter det lagade han ytterligare en liten extramiddag i sitt rum. Som om de inte vore nog, Sen var det dags för kvällsmat och proceduren upprepades. Sådär pågick det hela dagarna. Naturligtvis var han stor som ett hus. Han fick också ångest av att folk gick ner i vikt. När min mamma bantade några kilo efter att ha fått min äldsta syster kunde han med gråten i halsen säga till min pappa "ser du inte, hon är för MAGER!"